Tyst vuxenkollo bland grodor och risfält

Det går inte riktigt att sätta ord på ett ställe som Bali Silent Retreat. Det är som att kliva in i en hittepå värld med egna regler som alla bara glatt anpassar sig efter. Vi åkte ju alla hit frivilligt, såklart man anpassar sig, men det känns ändå himla underligt. Det var oändligt långa men också korta 48 timmar. Och några lärdomar fick jag med mig. Vi tar det från början.

Att ta sig dit målades upp som ett smärre helvete på deras egen webbplats. “You can NOT just type in the place in Google Maps. You have to put in this, then this, then this and then you call us and we lead the way”. En flerstegsraket alltså, i stil med detta: först siktar du på en pizzeria i en by en timme bort, sedan på en korsning i en ännu mindre by, sedan på en buske bredvid ett risfält, sedan ringer du vår driver och han beskriver resten. Sooolklart.

Att förklara ovan för en taxijeppe med ett vokabulär som består av Hello, where you from, ah Zlatan!, kändes inte helt givet så jag tog det säkra före det osäkra och bokade till sist deras egen chaffis. Betalade väl förmodligen det dubbla priset men vad gör väl det. Jag kommer ju hellre fram än har ett solo silent retreat vid den där busken.

Vanligtvis när man checkar in någonstans så går det ju undan. Här tog det 40 minuter. Inte för att de pratade långsamt (det hade man ju annars kunnat förvänta sig) utan för att det krävdes en hel radda instruktioner för att inte göra fel. Jag fick bland annat titta på en Power Point-film i 10 minuter… Inte det mest upphetsande jag sett kanske. Till och med Skolverket gör roligare ppt:er.

Sedan började rundturen. En jeppe följde mig runt och beskrev viskande allt från var jag hittade min talrik och mina bestick till vilka ljud jag skulle lyssna efter för att veta om det var mat, yoga eller meditation på gång. Han var vänligheten själv men problemet var att han gick mig till armbågen i höjd. Han viskade således mer till mina boobs än något annat. Jag försökte diskret böja mig ner, luta lite nochalant åt sidan, försökte komma ner på hans nivå för att höra viskningar. Well, I tell u people. It was hard, okey?! Hörde ungefär hälften.

Jag valde att bo i ett dorm mest för att det var billigast. Tänkte att vi får ju ändå inte prata så hur i helvete ska man kunna bli störd av någon. Det enda som senare visade sig störa var grodor och knaket från allas sängar. Alltså, helt okej boende. Skön säng också vilket är en viktig detalj eftersom alla gick och la sig när solen gick ner. Låg alltså där och rullade tummarna klockan 19…

Men innan dess hade jag avverkat eftermiddagens meditation på 45 minuter följt av 90 minuter yoga. Meditationen gick galant. Jag har aldrig mediterat en sekund i mitt liv så var lite rädd för detta. Det blev ju inte bättre av att alla såg ut som Buddha himself sittandes i det där tältet innan klassen började. Till saken hör att det här stället specifikt säger att de är ett icke-religiöst, icke-politiskt, icke -traditionellt place för nybörjare. Alla instruktörer är frivilliga, både från utlandet och locals, och de är fria att göra lite som de vill. Skönt koncept tänkte jag. Passar mig.

Men den här nybörjardelen verkar de glömt för introduktionen till meditationen var något kortfattad i mitt tycke.

“Welcome to silent meditation. I will ring the bell every ten minute so you can go deeper in you meditation.”

Ehm… ah nämen sedan satt vi där och blundade i 45 minuter.

“Namaste.”

Klappat och klart.

Trots detta så gick det faktiskt bra. 45 minuter är jävligt lång tid att bara sitta still men jag lyckades på något vis hitta ett lugn och försvinna iväg då och då. Tänkte att ja, vafan det här är kanske min grej ändå!

Yoga-passet gick ut på att ligga på tennisbollar och krama kuddar. Inte helt hundra på om detta ingår i vanlig yoga (pretty sure it does’nt) men nog fan var det skönt att inte göra så mycket eftersom solen sken in i tältet och det var 30 grader i luften. Kände mig riktigt duktig efteråt. Jag har ju både bollkontroll och är bra på att kramas liksom.

Sedan slog någon i en trumma vilket jag från viskmannen lyckades höra att det betydde mat. Mumsade på veganska och vegetariska varianter, allt odlat i deras trädgård. Gudomligt käk faktiskt. Åt en soppa på papaya, tomat och gurkmejja och det kan ha varit en av de bästa måltiderna i mitt liv.

Läste bok. Sov. Vaknade av gong gongen, mediterade, yogade. Skakade för övrigt som ett asplöv pga lågt blodsocker och insåg därmed att 2,5 timme av aktivitet INNAN frukost inte är min grej.

Klockan 10 åkte jag på dagens utflykt vilket var en tur till några varma källor en kvart bort. Det var härligt tills en balinesisk familj tyckte det var en vettig idé att stoppa ner en ettåring med bajsblöja i poolen. Den där blöjan ändrade ganska snabbt färg, likaså mitt ansikte. Jag blängde och gick och la mig på en bänk och solade istället.

Väl tillbaka var det käk igen, bokläsning och sedan hade jag bokat 1,5 timme helkroppsmassage. Det var väl inte den bästa massagen jag fått men det var ändå avkopplande. Mer bok, mer mat, sovdags. Gong gong, meditation, ingen yoga, packade och vinkade hejdå.

Ni hör ju. Det hände inte så mycket på det där stället. Och fair enough, högst upp på deras To do-lista stod ju Do nothing. Men alltså… det finns en gräns på hur mycket jag kan göra ingenting. 48 timmar var väldigt lagom.

Stället i sig är otroligt vackert och eftersom det är wifi-fritt och mer eller mindre förbjudet att ha telefonen igång så landade man in i ett skärmlöst lunk som jag absolut njöt av. Och att vara tyst var inga som helst problem, jag hade ju smygövat i 3,5 månad innan jag kom dit. MEN. Det var bara ganska skittråkigt. Jag hade önskat fler aktiviteter, inte bara de där källorna. På helgen hade de info om balinesisk kultur etc men inget sådant på veckorna. Jag hade också önskat att få prata om meditation. Prata om yoga. Prata om vikten att inte göra någonting. Här var det liksom noll intro till allting och det förtar av upplevelsen. Jag träffade på två holländska tjejer igår som åkte till samma ort som mig efter retreated och de instämde helt, de saknade kunskapsutbytet. Och att marknadsföra ett ställe som “perfekt för beginners” och sedan hålla truten om hur man gör saker, ja det blir fel.

OH WELL. Kul att ha gjort det, behöver icke göras igen.

Nu är jag för övrigt i Lovina på norra Bali. Såg delfiner idag. Ska snorkla imorn. Sedan ska jag tack gode gud åka härifrån för det här var inte min kopp te. Inga turister alls här och jag är därför ett hett villebråd på gatan. Jag är van att det ska tjötas såinåtahelevete mycket om min längd men det här stället tar priset. Igår gick jag till stranden, en sträcka på 200m, och skakade hand med åtta killar på den biten. När jag sedan la mig ENSAM på stranden så kom en man som sålde snäckor, följt av en kvinna som sålde saronger, följt av ett barn som sålde armband, följt av en kille som inte sålde nått men som ändå satte sin rumpa bredvid mitt huvud och började snacka om hur mycket land han ägde på Flores. Han hette dessutom Broccoli. Ämen jag höll på att få knäppen.

Efter 2 timmar av konstant “besök” så gav jag upp, skakade hand med några till på vägen tillbaka och låste in mig i mitt dorm. Det är för övrigt bara ett fyrbäddsrum med vanliga sängar och som jag hittills har haft helt för mig själv. Well, jag har hela hotellet för mig själv så det är kanske inte så konstigt. Nä, Lovina behöver jag inte komma tillbaka till. Då vet man det.

Åh visst fan, retreat-lärdomar var det ja! Här kommer de:

  1. Walking meditation kan vara min thing. Var med på ett sådant pass och jag gillade det skarpt.
  2. Vad skönt det hade varit om vi alla bara enades om skärmfria tider under veckan. No more FOMO (inte för att just det är mitt problem ever).
  3. En diet enbart bestående av frukt och grönt är fantastiskt men det rör också om i kistan…
  4. Det inre lugnet som folk snackar om att de får av yoga, det får jag av en Crosstrainer. Gott så.

5 reaktion på “Tyst vuxenkollo bland grodor och risfält”

  1. Hej!
    Intressant att prova men inget man klarar alltför länge kanske?
    Tänk vad mycket du gjort och upplevt de senaste månaderna!!
    Sååååå kul att läsa dina texter!
    Blir nog konstigt att komma hem i slutet av september efter så lång tid……. alla minnen får du spara i hjärtat! I alla fall de goda…… de dåliga kan du kanske ha roligt åt i efterhand!
    Kramar till dig!!
    /Mari-Anne

    1. Ja du Mari-Anne, minnesbanken är full av fanstastiska saker jag kommer leva länge på <3 Men nu, med bara några dagar kvar så längtar jag hem. Till din dotter till exempel 🙂 Tack att du är en trogen följare här! KRAM

  2. Kära du, det är så underbart att dyka in här ibland och uppdatera sig om dina äventyr! Jösses vad du varit med om!!
    Jag vill såå gärna ses när du kommit hem och få höra allt!!
    Ha det fantastiskt sista tiden nu så ses vi hemma sen!
    Kram, T

    1. Haha, lätt att vi ska ses! Ser fram emot att snacka om både resan och allt som hänt hemma i livet ditt. PUSS

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *