Telefonkåta turister och tillbakablick till ett Bali 2008

Jag är som i ett vakuum. Somnar tidigt. Vaknar tidigt. Käkar ett ägg, en pannkaka eller en skål med frukt, det som erbjuds. Smörjer in mig med ett redigt lager solkräm, packar ryggsäcken och sedan knatar jag iväg. Alltid i mina skitiga men ack så sköna bad-birken. Aldrig med en plan för dagen.

Det är lätt att bli dagvill när man inte behöver bry sig. Jag har inga måndagsmöten, lillördagar, torsdagsfikor eller söndagsångest. Jag har bara mig själv, badkläder, vattenflaska, snorkel och numera också ett par enormt fula badskor. Jag ledsnade på att få koralljävlarna rakt upp i hålfoten i jakten på sköldpaddorna. Just nu ÄR jag semester personifierad. Så nöjd.

Släpp telefonjäveln

Jag får en del frågor om jag tycker det börjar bli ensamt. Svaret är nej. Jag får också frågor om jag tycker det är tråkigt. Även det är ett rungande nej. Det är väldigt annorlunda. Men aldrig tråkigt. Och rent krasst, det känns som att de flesta reser själva här nere eftersom alla har näsan nedtryckt i en smartphone i tid och otid. Fem vänner har ställt sina solsängar i en rundel, förmodligen så att de kan prata. Men pratar de? Nej. De fipplar med sin telefon. Oavbrutet. Par efter par sitter mitt emot varandra vid spartanskt dukade bord – frukost, lunch och middag. De hade kunnat titta varandra djupt i ögonen (ni greppar) eller spelat kort i väntan på käket. Istället sitter de med krökta ryggar och stirrar tyst på skärmen, de stannar bara upp när en tallrik dimper ner framför dem. De tar de obligatoriska instabilderna och maten äts sedan med en hand för att den andra ska kunna fortsätta scrolla. Ni tror säkert jag överdriver. Men tro mig, när man reser själv har man otroligt mycket tid att iaktta andra.

Wajfaj facking evrywär

Det här är den största skillnaden från när jag var på Bali första gången för 11 år sedan. WiFi. Det är en blessing på många vis, såklart. Det solklart bästa är att jag kan hålla kontakten enkelt med er där hemma. Vi behöver inte bestämma tid i ett chattrum, jag behöver inte irra runt efter ett internetcafé, hoppas de har en burk ledig, hoppas jag fick med mig tillräckligt med mynt att betala per minut med. Jag behöver inte skriva på tangentbord utan prickar eller sitta och vänta på uppkopplingstonen som försvann mitt i ett blogginlägg. Men. Det fanns en enorm charm i att inte vara nåbar. Att behöva planera för att kommunicera. Att bläddra i den då väldigt nötta Lonely Planet som mina gudföräldrar gett mig för att se vilka tre boenden de listade där vi befann oss i för att sedan plocka upp telefonen och använda den till det enda syfte den hade då – att ringa och kolla om det fanns ett rum ledigt.

Det var på många sätt ett otroligt mycket mer socialt resande då. Man var tvungen att snacka med folk för att få koll på saker. Boenden, städer, öar, klubbar, utflykter, u name it. Varje tillfälle som gavs, om det så var på den gemensamma hostel-toaletten eller mitt i micro-kokandet av havregrynsgröt så snackade man. Nu är det fasligt tyst. Det finns inget direkt intresse, allt finns i luren. Luren är alltid uppkopplad. Du har världen i din hand. Men världen du har dina fötter på just i denna stund, den verkar nästan sekundär. Kalla mig skenhelig, jag vet mycket väl att även jag pillar för mycket på telefonen at times. Men här? Mitt i ett paradis? Nej, här får den vila på dagarna. Det är för övrigt därför instagraminläggen kommer i en rad på kvällen 😉

Resdagböckerna som jag trodde gud glömde

Men allt har inte ändrats sedan jag sist var här. Jag bloggar exempelvis nu också. När jag för 11 år sedan begav mig till Australien och Asien så använde jag (och min kompanjon Johanna) varsin dagbok på resdagboken.se. Innehållet går chockartat nog fortfarande att läsa. Bali, och bland annat Gili Trawangan där jag är nu, var sista stoppet innan halvåret i ryggsäck var över. Hittade inlägget, datumet indikerar att det nästan var exakt 11 år sen dessutom.

“Regngudens aterkomst
torsdag 12 juni 2008 BaliIndonesien

japp! dt e daligt vader lagom tills vi kommer till bali, vi deppar o lokalbefolkningen jublar:) 

vi bor for 30kr per person o natt med frukost pa charmigt stalle mitt i smeten med pool och miljoner lopande katter. vi fonstershoppar och lever livet och njuter det sista vi kan i ett land dar man betalar flera hundratusen for en lunch. man tror det ar dyrt men icke, billigt som tusan! sparar pengar nar vi ar har, ska bo pa sheraton i KL sedan tva natter med 24/7 butler haha! ska bli skont med natt najs det sista! 

svettas for mkt for att sitta kvar har nu men hare bra hemma sa synes vi snart!! 

pusssss”

Ni hajjar inte hur många inlägg som avslutades sådär, att jag var för svettig. Det fanns ju sällan AC på ställen heller så längden på inläggen styrdes ofta av hur länge man stod ut. Det tog ju ofta 10 minuter innan men ens var up and running pga dålig uppkoppling å betalning å skit. Bland alla inlägg hittade jag också något som verkligen beskriver det där jag skrev ovan om hur enkelt det var att träffa folk: “Stamningen bland alla oss backpackers liknar en enda stor familj. Man traffas i koket tva ggr sedan e man lixom tajta haha! En svensk snubbe vi for tillfallet delar rum med sa igar nagot som exakt beskriver hur det funkar: ses man en gang ar man framlingar, ses man tva ggr ar man goa vanner, tredje ggn man traffar pa varandra ar man barndomsvanner! “

Men den här resan handlar inte om vänner. Jag har de bästa i världen redan. Den handlar om mig. Och jag har det alldeles förträffligt just nu. Har du?

2 reaktion på “Telefonkåta turister och tillbakablick till ett Bali 2008”

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *