I’m Siri, by the way

Jag såg henne i samma stund som jag gått igenom säkerhetskontrollen på Kuala Lumpurs flygplats. Hon skred fram. Klädd i böljande tyger i vitt, beige och guld. Smala armband på smal handled. Två väskor i naturmaterial över ena armen. Stråhatt. Solglasögon. Knallrosa läppstift. Hon lyckades dessutom med konststycket att få dubbla sjalar att inte bara se helrätt ut utan också få dem att obekymrat stanna på axeln. En annan har ju svårt att få en att hänga kvar.

Hon såg ut som en filmstjärna. Det är visserligen inte så svårt att se classy ut på en flygplats där majoriteten av resenärerna är klädda i mjukiskläder och har en nackkudde som den mest framstående accessoaren. Men hon stack ut.

Medan jag stoppade tillbaka vätskorna som lydigt placerats i plastpåse i min ryggsäck följde jag henne med blicken. Hon försvann runt ett hörn. Jag minns att jag tittade ner på mina zebrarandiga vida brallor, svarta t-shirt och nyinköpta sjal och tänkte att jag för omväxlings skull inte såg ut som att jag skulle till gymmet. På min privata classy-stege var jag uppenbarligen högt upp. Vad nu det spelar för roll när man ska klämma in arslet på ett flygplan i tre timmar och komma ut därifrån som en skrynklig torr disktrasa.

Gaten öppnade. Vi snirklade oss igenom proceduren och landade i en intetsägande sal med blå plaststolar för att vänta på boarding.

Då fångas min blick av en indisk man med afroliknande krull, solgul skinnjacka, tajta svarta jeans och loafers på fötterna. Han skred inte. Han hade lite taskig hållning. Men mycket karisma. Också många märken. Hilfiger på skorna. Ford på tröjan. Klein på väskan. Jag har aldrig sett en rockstjärna på affärsresa men det är ändå den närmaste beskrivningen jag kan komma av denna kille.

Tiden kryper fram mot avgång och likt ett luciatåg på valium hasar vi långsamt på flyget. Peppen är i princip obefintlig, förutom bland de som sjunker ner i förstaklassens enorma fåtöljer. Vi som köpt sillburksplacering gillar istället mest läget, men inte mycket mer än så. Jag sätter rumpan på mittenplatsen, på raden med extra benutrymme. Ibland lyckas man. Jag gör vågen inombords.

Bland de sista att stiga på är den solgula skinnjackan och stråhatten.

De visar sig sitta på varsin sida om mig. Solgula skinnjackan vid fönstret. Stråhatten vid gången. Den förstnämnda sjunker snabbt ihop mot innerväggen och somnar. Kvinnan med stråhatt påbörjar en något ostrukturerad manöver där ännu fler sjalar, fuskpäls och små behållare flyttas mellan väskorna och facket i sätesryggen framför. Jag inser att hon nog är äldre än vad jag trodde. Det är något med fipplandet som avslöjar henne. Och händerna.

Min mamma säger alltid att man kan avgöra folks ålder genom att titta på just dem. Du kan sminka dig, operera dig och kräma dig ung i ansikten men du kan aldrig komma undan åren på händerna. Och hennes händer avslöjade fler år än ansiktet. Men ansiktet var otroligt vackert. Där fanns inga rynkor att tala om men heller inget som avslöjade ingrepp. Hon hade en sval elegans som var snäppet förtrollande. Och så luktade hon gott.

En timme går. Jag läser min bok i brist på annat. Maten kommer, det vill säga en överhettad ostkletig pizzaliknande bit tillsammans med en neongrön sockerkaka med mandel på toppen. Pizzan går ner, sockerkakan ser farlig ut och lämnas i sin pappkartong. Vi äter pizzan i tystnad.

“Do you want my cake”, säger kvinnan plötsligt och pekar på sin neongröna skapelse.

“No thank you, I left mine too. It looks a bit creapy”, svarar jag.

Hon nickar. “It sure does. And I don’t eat sugar”, säger hon och tar en stor klunk av sin öl. Hon följer upp det hela med att berätta om den gången hon blev bestulen på sina cigaretter på en flygplats. Kopplingen till kakan är för mig obefintlig. Allt jag kunde tänka på var istället att om öl och cigg fanns i hennes kostcirkel kanske kakan var det minst farliga. Trots sin färg.

Två timmar tickar på. Så ställer hon sig upp och lastar ner de två väskorna, även dem i samma färgskala som de kläder hon bar. Hon fäller ner sitt bord och radar prydligt upp ett par läsglasögon med klassiskt mattsvarta bågar, sitt brittiska pass och en nött penna. Medan hon lägger tillbaka väskorna på hyllan över våra huvuden rullar pennan iväg ner på golvet. Det fanns ju en anledning till att skylten med säkerhetsbälte var tänd.

Hon hittar pennan och sätter sig. Ler mot mig och säger att nu är hon redo för immigrationslappen. Jag svarar att vi får hoppas vi får lappen på flyget den här gången då. Vanligtvis får man rycka den själv i bagagehallen på Balis flygplats och fylla i den på stående fot.

Mycket riktigt. Det kommer ingen lapp. Pennan rullar ner på golvet två gånger till.

Sista gången tittar hon på mig och skojar om att jag nu kommer minnas henne som den förvirrade tanten som inte kunde hålla reda på en penna.

Jag svarar att jag snarare kommer minnas henne som kvinnan som såg ut som en filmstjärna. Hon skrattar och sätter handen mot munnen så att de smala armbanden klirrar.

Jag läser vidare. En halvtimme senare börjar hennes nästa procedur. Smink.

Upp ur en plastpåse kommer först mineralfoundation som hon vant duttar på ovansidan av handen och sedan gnider in i ansiktet med en borste. Hon fortsätter med mascara, rouge och knallrosa läppstift. Allt kirrat utan spegel. Hon toppar kreationen med några droppar parfym som hon så där elegant lyckas placera på handlederna och föra vidare till halsen, en rörelse jag aldrig riktigt lyckats bemästra. Jag kör sprej rakt på halsen, det blir enklast så. För att fullända sin look tar hon fram en lite flaska hårolja vars innehåll hon med vana rörelser lägger på hårtopparna.

Jag har slutat läsa min bok helt nu. Den var visserligen fruktansvärt dålig men kvinnans förehavanden är så fascinerande att följa att boken blir sekundär oavsett. Vi landar liksom vid 21-tiden, vem behöver full make och hårfix då, tänker jag. Jag kan inte hålla mig.

“I’m sitting here thinking why you put on makeup at this time of day.”

Hon tittar på mig och skiner upp.

“I’m meeting my husband for the first time in over two months! I want to look nice for him.”

Det är något väldigt innerligt och samtidigt lite barnsligt över kommentaren. Som om att utseendet var avgörande vid ett möte med någon som man uppenbarligen valt att leva sitt liv med.

“Aww that is so sweet”, svarar jag ändå. Who am I to judge.

Hon berättar att de gifte sig för två år sedan och att hon nu spenderat fyra månader ensam på Bali för att ta hand om en väninnas boutique-hotell i Ubud. Hennes man jobbar i Australien men har ett jobb som kräver mycket resor vilket gör att de ibland inte ser varandra på månader. Det passar henne bra, menar hon.

“If you have spent most of your life living alone then get married at the age of 58, the time we spend apart is almost more valuable than the time we spend together. I need space. And with him I get that. I did’nt think I would find anyone at all in this life but all of a sudden a very short, badly dressed and sometimes extremely booring man made my heart warm and fuzzy. Who would have known.”

Jag hittar knappt ett svar. Jag vet inte vad som chockar mig mest. Att hon valt att gifta sig med en extremt tråkig karl eller att hon uppenbarligen nu är 60 år. Jag väljet att fokusera på det sista.

“So you are 60?! That’s insane, you look much much younger.”

“I know. Good genes i guess. And do you know what the best part is? I now have a separate line at immigration; the one for families and people over 60.”

Jag är paff. Finns det ens en sådan kö?! Den har jag uppenbarligen helt missat trots alla vändor på Balis flygplats.

Vi pratar på. Om livet. Om ålder. Om hy. Hon tycker min är fin. Jag säger att det kanske beror på att jag inte använt smink på fyra månader. Hon säger att jag nog har bra gener också. Jag nickar och skickar en tacksam tanke till mamma och pappa. Synd bara att jag även fått förbannat mycket grått hår från de där båda genpoolerna.

När vi landat och skylten med säkerhetsbältet släckts börjar fipplandet igen. Ner med väskorna. Upp med sjalarna. Ner med sminket. Upp med pälsen. Ner med glasögon. Upp med passet. På med ännu lite mer läppstift.

Medan hon fipplar tar jag min okomplicerade ryggsäck och ska precis rätta in mig i det nu något mer peppade luciatåget, när hon stannar mig med fuskpälsen i vänster hand. Hon sträcker fram den högra i en hälsning.

“I’m Siri, by the way. It was a true pleasure to meet you.”

Jag tror inte på en gud men jag tror på något. Och ibland tror jag att detta något vill att vi människor ska träffas. Anledningen behöver inte vara stor, eller ens tydlig, men mötet känns ändå förutbestämt på något vis. Som det mötet med Siri.

Under andra omständigheter kanske det hade varit den solgula skinnjackan och jag som pratade loss under de där tre timmarna. Nu bidde det inte så. Vi log hejdå till varandra utan att ha sagt ett enda ord på hela resan.

Hans berättelser förblir hans egna.
Siris blev just en del av mina.

“It was a true pleasure to meet you too.”

6 reaktion på “I’m Siri, by the way”

  1. Lika underhållande och intressant som vanligt. Vill bara påpeka att vid din ålder hade jag inga gråa hårstrån. Den genen är på papi sidan ha ha
    Längtar så mycket efter dig min kloka starka duktiga och vackra dotter❤

  2. Jag vet inte vilket som framkallade flest tårar, din vackra historia eller den enkla kommentaren från din mor❤️ Att få läsa dina upplevda historier är en ynnest och oavsett form hoppas jag få ta del av många fler i framtiden. Och till mami hoppas jag kanske själv få skriva några liknande rader till min dotter i framtiden för jag förstår verkligen stoltheten hon känner över dig. Underbara, modiga, kloka och fantastiska du❤️

    1. Hej och tack Joel! Sorry för ofantligt segt svar dock, får inte alla notifikationer på mail av någon underlig anledning. Kul att du hittade in hit och att du gillar det jag skrivit <3

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *