“I’m just out of rehab…”

Att leva som jag gör nu är någon slags konstig kombo mellan att backpacka och rota sig. Jag har inte kirrat någon lägenhet eller liknande vilket gör att jag inte har en plats jag kallar “hemma” på Bali. Jag stannar på en plats tills jag tröttnar, 9 gånger av 10 bor jag på ett guesthouse eller homestay. Enkelt men funktionellt och typ 180-200 spänn natten. Då får jag mitt egna space vilket är viktigt. För trot eller ej, jag är ingen supersocial varelse trots att min käft kan glappa utan dess like när jag får feeling. Socialt introvert, typ.

Men. Ibland måste jag hoppa in på hostel. I Sydney var detta det enda alternativet eftersom att bo på hotell där är lika med halshuggning av budgeten. Så, jag spenderade 10 nätter i ett 8-bäddarsrum med enbart brudar. Det mina vänner, det är som att vara på basketläger all over again. Kläder överallt, tisslande och tasslande, smällande i dörrar, tvättlinor kors och tvärs… Men det finns en väsentlig skillnad: det är som att jag, som tillhör damlaget, hamnat i flicklagets sovsal. Under de där 10 dagarna byttes det en hel del folk bland sängarna dock var deras ålder gemensam: cirka 18. Läs det där igen. CIRKA 18 BAST. De var alla där på Work and Holiday-visa vilket möjliggör att du får vara i Australien i ett år och jobba samt förlänga med ytterligare ett år. Jag har haft det där visumet en gång i tiden. Tror ni jag jobbade? HA! Nerå, men söp en del. Hur som, nu är jag för gammal för det där visumet. Maxgräns 30 år… Minen på dessa flickor när jag sa det.. obetalbar.

“Wow, you’re over 30!? That’s like… old!”

“Yes, 31. “

“Yeah… at least u look fresh. Like 24.”

Gott så. Tackar och bockar för att min ansiktsålder håller för 24 även i Australien. Ni fattar för övrigt inte hur många gånger jag har öppnat en mening med “When I was your age….” HAHA jag låter ju som 75.

Okey, anyhow. Dorms, sovsalar, är absolut ett ypperligt sätt att träffa människor på. Ofta är folk lite lagom sociala sådär, hejjar och kör grundfraserna, sedan håller man sig på sin kant. Eller ja, sin säng, för någon privat golvyta är det inte tal om.

Men så dimper det in en tjej i bädden mitt emot min. Om det är något jag är bra på så är det att läsa av människor. Hell, det är som att folks känslor flyttar rakt in i mig mest hela tiden. För- och nackdelen med att ha HSP (Highy Sensitive Personality). Jag känner DIREKT om något är off och herreminlillajesus här var det något som var rejält OFF.

Småpratet började som vanligt med hej och var kommer du ifrån. Hon var från Australien och ja ba:

“I’m from Sweden.”

“Oh, how nice…. Where is that?”

“You know, far away up in the north. Cold, dark… U know haha!”

She did not know, kan man säga.

“I have been there once.”

“Really, what did you think?”

“It was nice, liked the schnitzel”

“Oh haha, you are talking about Switzerland. Im from SWEEDEEEN.”

“Yes, Switzerland.”

Vi höll på sådär ett tag tills jag gav upp. Tänkte, skit samma. Det är inte första gången jag haft den här konversationen dock brukar den sluta något bättre än att vi står kvar och stampar på samma ställe. SWEEEDEEEEN, yes Switzerland. No SWEEEEDEEEEEN, next to Norway, Finland, Denmark.. Ring a bell? NO.

Sedan var det en släpighet i rösten som gjorde mig lite konfunderad. Nått stämde inte riktigt.

“So what are you, a Sydney-girl, doing in a hostel?” frågar jag.

“Im just out from rehab for a few days”, svarade hon.

Ehm… jag blev så ställd så jag fick inte riktigt fram nått vettigt. Mycket har man hört men det här var… oväntat. Sa liksom “Oh that’s awesome.” Det var som att öppna ett spjäll.

Det visade sig att hon hade permission från en låst psykiatrisk avdelning där hon behandlades för svår Schizofreni och självskadebeteende. Nu hade hon fått fem dagar i friheten för att visa sina läkare, och familj, att hon klarade av vistas bland folk igen. Som barn hade hon blivit sexuellt utnyttjad av sin pappa, sedermera också av diverse random killar, vilket hade triggat otaliga psykoser och dessutom skapat ett gäng not so nice röster som drev henne att skada både sig själv och andra. Men mest sig själv, poängterade hon när hon insåg att det kanske var en dålig idé att säga att hon tidigare varit våldsam mot främlingar och nu skulle sova fem nätter bland just sånna.

Hon hade knapprat diverse piller av olika slag större delen av sitt liv vilket lett till drogberoende, hemlöshet och prostitution. Hon hade mitt i allt detta insett att hon var gay och därmed blivit olyckligt kär i en kvinna som både hade man, barn och var 15 år äldre, en kvinna som hon tänkte vänta på för resten av sitt liv eftersom denna “at one point will understand how much I love her and then leave her husband”. Jag valde att inte gå in i den diskussionen.

Hon satt där på sin sängkant, i illasittande mjukisar, med en dalmatinermönstrad fleecefilt i knät och en Nivea-fylld necessär bredvid sig och fullkomligt översvämmade mig med sin historia. Jag hade ungefär noll och inga vettiga svar att ge. Jag nickade, hummade och sa att jag var glad att hon verkade må bättre. De två tyska jobbletande 18-åringarna som en bit in i vårt samtal tystnat, smög nu ut ur rummet. Jag tror de blev smått obekväma av att lyssna. Tjejen på sängkanten pratade på.

Hon förklarade hur hennes röster fungerade, vad de sa och vad hon gjort mot sig själv. Hon gav mig detaljer, återupprepade traumat hennes pappa utsatt henne för, snurrade in sig i svårförstådda resonemang. Hon berättade också stolt att hon minsann varit drog- och hallucinationsfri i hela 22 dagar och jag tänkte i mitt stilla sinne att jag önskade hon sagt 22 månader. Och med det menar jag inget illa. Jag älskar att hon var så stolt över sin prestation, att hon faktiskt verkade må okej trots problem med artikulationen och taktkänsla zero. Men faktum kvarstod, vi skulle dela rum i fem nätter och även om jag har en del år under bältet från vård och omsorg så kan jag absolut ingenting om Schizofreni. Tänk om hon plötsligt behövde hjälp?! Vad gör jag då?

Hon avslutade sin utläggning med att säga att hon tyckte att hon hade kommit väldigt långt eftersom hon nu kunde prata om sin sjukdom så här öppet. Ja, sa jag, det är en bedrift att vara stolt över. Hon nickade och log. Att det sedan också är en bedrift att veta NÄR man ska prata om sin sjukdom valde jag att hålla tyst om.

Hon var bara 24 år och redan så enormt trasig. När hon sedan kröp ner i sin säng, bredde ut den där fleecefilten över sig, kramade en gosedjursekorre och vinkade godnatt till mig så ville jag typ gå dit och ge henne en kram. Fy i helvete vad världen är brutal mot vissa. Det blir en sådan enorm tankeställare.

Där ligger hon, hör röster i huvudet som vill henne illa.
Här ligger ja, hör glada röster från rummet bredvid.

Där ligger hon, njuter men kämpar för fem dar av frihet.
Här ligger jag, kollar biljetter till West Side Story på Sydney Opera House.

Där ligger hon, kramar ett nött gosedjur som att det är den enda saken i världen som betyder nått.
Här ligger jag, slöswipar bland hunkar på Tinder och funderar på om jag känner nått.

Där ligger hon, omedveten om hur hennes berättelse för alltid kommer leva kvar i en svensk (schweizisk?) tjejs minne.
Här ligger ja, medveten om hur privilegierad och älskad jag är.

Här ligger vi.

Jag vinkar tillbaka.

“Good night.”

4 reaktion på ““I’m just out of rehab…””

  1. Vilken story Johanna! Gick era nätter tillsammans bra? Åker du tillbaka till Bali snart? Känns tryggast 🙂
    Ta hand om dig!!!

    1. Jaja, no problemo at all. Hon fortsatte dock vara som en öppen bok med precis allt. Jag är tillbaka på Bali sedan en vecka och lite till. Skönt med shorts igen haha! Ta hand om dig med så ses vi väl… till jul då när du kommer hem igen <3

  2. Howdy! I know this is kind of off topic but I was wondering which blog platform are you using for this site? I’m getting fed up of WordPress because I’ve had problems with hackers and I’m looking at alternatives for another platform. I would be fantastic if you could point me in the direction of a good platform.

  3. We are a group of volunteers and starting a new scheme in our community. Your web site provided us with valuable info to paintings on. You’ve done an impressive process and our whole community can be thankful to you.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *