Hon satt där ensam och grät

Hon såg helt förstörd ut. De hopskrynklade ansiktsdragen liknande en nyfödd bebis som gjorde sig redo för sitt premiärskrik. Den här tjejen såg också ut att behöva skrika. Det verkade som att hela världens jävligheter kulminerade på den där stranden i Canggu och nu behövde skiten komma ut. Allt på en gång.

Själv låg jag på mage på min solstol och betraktade henne på avstånd. Jag hade precis vänt mig om för att sola den där tråkiga baksidan som man ändå aldrig ser själv och därför sällan vill slösa solens strålar på. Skulle läsa bok. En nyfunnen tjejpolare låg bredvid och sov i eftermiddagsvärmen. Men så såg jag den gråtande tjejen.

Jag hade en flera minuter lång överläggning med mig själv om huruvida jag skulle knata fram till henne eller inte. Jag har trots allt förr blivit halvt avhyvlad när jag tagit mod till mig för att genomföra vad jag ansåg vara en snäll gest men som mottagaren uppenbarligen tyckt varit jävligt osmidigt. Deras blick skrek i alla fall LÅT MIG VARA MISERABEL I FRED FÖR FAN! Så jag funderade. Och såg mig själv i henne.

Den här resan har varit fantastisk. Den är fantastisk. Men vägen hit har varit kämpig. Det har varit mycket tårar och stolpe ut senaste åren men nu, här, känner jag att livet börjar falla på plats igen. Jag vill inte gråta mer. Herregud det är så tröttsamt. Inte nog med att man känner sig som pölsa i huvudet under tiden, man ser ju också ut som ett roadkill efteråt. Och den känslan, och synen, vill jag inte att andra ska behöva genomlida heller. Inte ensamma i alla fall.

För ensam var hon. Man känner ju igen en likasinnad 😉 Man sitter givetvis solo under ett parasoll, den andra solstolen har bryskt ryckts bort och ställts i ett ”mysigt” normativt par under ett annat parasoll. Om man eventuellt kände sig ensam innan så förstärktes den känslan brutalt i och med denna markering. Tjejen hade också den där blicken och kroppsspråket som på något underligt vis infinner sig när man hela tiden för en inre monolog istället för en yttre. Jag känner så väl igen den. Den går inte att beskriva så tänker inte ens försöka.

Jag bestämde mig. Fan heller att hon ska sitta här och må dåligt när man kan må bra.  Jag vet ju att det går att vända den där förbenade ”må dåligt”-skutan. Så jag gick fram.

Are you okey?, sa jag lite trevande och la en hand på hennes knä.

Ehm…I just lost my glasses in the water…, snörvlade hon fram medan tårarna svämmade över. I’m pretty much blind now, I’m such a mess, fortsatte hon och försökte le. Det gick sådär.

Well, if it helps I’m pretty sure most people are a mess on this beach. Is’nt that why people come to Bali?, sa jag och försökte skämta.

Hon skrattade. Puh vilken lättnad! Hon hade humor. (Folk utan humor är ju bara förjävla tröttsamma.)

Vi snackade på. Jag satt mig i sanden framför henne och efter en minut kom en hund och la sig bredvid. Jag är ju inget fan av hundar, framför allt inte de som strövar fritt på Bali men kanske kände denna brunfläckiga variant att den gråtande tjejen behövde ytterligare back up. Eftersom jag har noll koll på hundraser så vet jag inte vad för eventuell gatukorsning som gjorde oss sällskap men gullig och medelstor var den. Den la sig på rygg och vi klappade den försiktigt på magen.

Hon upprepade att hon var ledsen att jag behövde sitta där och ta hand om henne. Jag sa att det var väl det minsta jag kunde göra, blind och vrak-aktig som hon var. Hon skrattade igen.

Tjejen var från London och ett år yngre än mig. Hon hade spenderat fyra månader på Nya Zeeland och nyss kommit till Bali. Det här var sista delen på en resa vars syfte var att på något vis ”hela henne” efter år av sjukdom, stress och kärlekskaos. Hennes slutliga analys var att hon nog var mer trasig nu än innan hon åkte. Hon sa det med ett leende. Nu hade också tårarna slutat. Jag satt där i en kvart, sedan föreslog jag att hon skulle omlokalisera sig från sitt ”hej världen jag reser ensam”-parasoll och hänga vid oss istället. Hon tyckte det lät som en bra ide.

Några timmar senare sa vi hejdå. Hon skulle på Breathworks, en två timmar meditativ andningsövning. ”I wonder how much of a mess I will be after all that wierdness”, skojjade hon. Vi bytte nummer och senare på kvällen kom en statusuppdatering:

”Breathworks was… intereseting. You had to close your eyes and lay down and take loads of breaths for ages. I could hear lots of people getting emotional and having cries during it. And someone farted. Afterwards everyone was saying how freeing, emotional och spiritually connected they felt. I was just thinking about what I wanted for dinner.”

Vi fortsatte skriva på kvällen. Sverige spelade ju komiskt nog mot England så vi chattade hysteriskt under matchens rafflande gång.

Det här var tre veckor sedan. Nu är tjejen tillbaka i London, med nya slipade glasögon. Hon hälsade nyss att Boris Johnson är en komplett idiot och att hon nog borde åka tillbaka till Bali. Med extra glajjor.

Tjejen hette Nicola och nästa gång jag åker till London ska vi ses.

Livet alltså <3

10 reaktion på “Hon satt där ensam och grät”

  1. Min bok tog precis slut så det var fint att kunna läsa denna lilla saga istället! ☺️ Du är så omtänksam, bra gjort och kul att ni har fortsatt höras! Vänner i världens alla hörn är ju bara positivt för att säkra upp resorna framöver!

  2. Vilken fin människa du är!!
    Spar till boken…..,
    Hoppas du snabbt blir frisk!
    Kram❤️

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *