Det dråpliga med att vara en jätte i lilleputtland

Jag vet att jag är större och längre än de flesta. Det stör mig vanligtvis inte. Gillar liksom mig ändå, även om normen (typ alla normer) säger att jag är fel på alla möjliga jävla vis. MEN. Att befinna sig i Indonesien, eller Asien rent generellt, är stundtals en riktig jävla påfrestning. Tillåt mig beskriva några utdrag från gårdagen.

1. “I have big!”

Jag knatar gatan fram och njuter av molnen som skymmer den stekande solen för en stund. Kollar förstrött in genom skyltfönster som alla liknar varandra. Funderar på hur i hel***e alla butikerna går runt. Funde…

“Haloooo”

Funderar på om…

“Hallooo ladyyyy, look laaaaadyyyy”

Funderar på om jag skulle…

“HALLOOOOO LADY, I HAVE BIG DRESS FOR YOOOOUUUU”

Jaha, hon snackar med mig. Jag vänder mig om mot den skelande tanten som sitter på trottoaren. Vänder sig gör också ett tiotal andra som undrar vem fan tanten syftar på. Jag ler mot henne, ger henne en rak höger i sinnet, och skakar på huvudet. Känner blickarna från ett gäng främlingar i ryggen när jag ökar på den redan långa steglängden och svänger runt hörnet.

Ny dam. Nya batikfärgade fula kläder.

“Aaaaah, I have big t-shirt for you lady…”

2. “Can I take photo?”

Jag besökte Ubud Royal Palace igår. Här bor faktiskt kungligheter fortfarande men turister är ändå välkomna in i delar av trädgården. Det hela är fantastiskt vackert, det ligger en nästan drömsk stämning över platsen faktiskt. Jag har fullt upp med att fota guldiga detaljer och fascinerande träportar. Ett gäng asiater har istället fullt upp med att fota mig. När jag fotar en port.

I wish. Att de ställde frågan “Can I take photo” alltså. Inbillar mig i alla fall att det skulle kännas lite mindre underligt då. Men nej. De smyger istället upp bredvid mig, förmodligen i tron om att deras litenhet gör att de försvinner i min döda vinkel, lutar sig in i mitt personal space och gör ett jävla mini heart med fingrarna. Ni som vet vad det är, ni vet. Ni andra, googla.

Jag vänder mig snabbt mot kameran, lägger armen runt den ena tjejen och gör tummen upp. Vill egentligen bara trycka den rakt i hennes öga. Fnissandet pågår fortfarande när jag med bestämda kliv lämnar palatset.

3. “You so long leg”

Och apropå kliv och steglängd. Mina ben är ju allt annat än korta. Men de är ju inte hysteriskt långa. Det finns ju en satans massa längre ben som knatar omkring här. Skillnaden är bara att de nio gånger av tio sitter på västerländska män.

Jag var i alla fall på fotmassage igår (igen). Sätter mig till rätta i den knalligt lila skinnstolen och tänker på varför i hela friden man har skinnstolar i den här värmen. Jag kommer ju glida ur den inom några minuter. Jag hinner dock inte komma på en tillräckligt stabil plan för hur detta ska undvikas när massagedam med ett kilo ögonskugga hyfsat brutalt börjar klämma på smalbenen.

“You so long leg!”, utbrister hon och tittar på mig för bekräftelse, ungefär som att det här var nyheter även för mig.

“Hehe, i know”, säger jag och hoppas det ska stänga samtalsämnet.

“Loooooooong leg, looooooong leg”, fortsätter hon medan hon drar med handen upp och ner längs med skenbenet.

“Well, I’m swedish you know”, kontrar jag. “We are all tall”. I mitt stilla sinne tänker jag att nä det är vi inte för medellängden på brudar är 168 och jag är 187 men den utläggningen behåller jag för mig själv.

“One looooong leg, two looooong leg…”

Och så kommer det. Fnisset. Det förbannade fnisset. Massagedam med något mindre ögonskugga tittar på mig och ler stort. Så även resterande massagedamer, fem totalt. Jag pallar inte med detta, tänker jag och tar upp boken jag har med mig. Måtte de sluta fnissa.

Boken heter Don’t run, whatever you do och är en biografisk skildring av en safariguides upplevelser i Botswana. Jag hittade den på förra boendet och har streckläst den med glädje sedan dess.

När jag demonstrativt sätter boken framför mig hoppas jag att massagedamerna ska hajja läget och hålla truten. Här är en turist som inte vill prata mer om längden på sina ben.

För sent inser jag mitt misstag. På framsidan av boken är en stor elefant. Fnisset stegras. Först hör jag inte riktigt vad massagedam med ett kilo ögonskugga säger. Det låter som en kvävd viskning. Sedan kan hon inte hålla sig. Hon sätter en förvånansvärt stark tumme rakt in i vaden på mig och skrattar sedan så högt att hela rummet riktar blickarna mot oss.

“Loooong leg… and big as a beautiful elephant.”

Give. Me. A. Break.

Bokomslag till boken Don't run whatever you do av Peter Allison.
En av de roligaste böckerna jag läst. Även om dess omslag nu får mig att tänka mer på mina smalben än på Afrikas savanner.

3 reaktion på “Det dråpliga med att vara en jätte i lilleputtland”

  1. Asiaterna är sig lika!
    När jag åkte hiss upp till en alptopp – jag tror den stavas Agi du Midi, dimman låg tät – iklädd skidkläder och pjäxor så slutade det med att jag höll en asiatisk kvinna i mina armar samtidigt som hennes sällskap tog kort för fullt. Snömannen från vidderna. VARFÖR are you so big ?
    VAD svarar man på det?

    1. Haha ja den storyn är ju episkt! Kom till Bali så kan vi börja ta betalt för att bli fotade du och jag <3

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *