Återuppstånden från de döda. Men bara nästan. Och lite Ramadan-firande på det.

Det har varit tyst här. Orsaken heter sjukan från helvetet. Jag vaknade för fem dagar sedan med ett jävulskt halsont och har sedan dess avverkat all typ av skit som en förkylning med stort F kan frambringa. Under dagarna som gått har Tessan och jag hunnit lämna Gili Air (note to self, gör inte om den resan med feber anytime soon), hängt i Seminyak (eller jag hängde mest på rummet) och Tessan har också TYVÄRR hunnit åka hem. Då var man solo igen.

Ubud – we meet again

Den lilla kraften som fanns kvar i mig nyttjades idag till att sitta två svettiga timmar i en taxi för att ta mig till Ubud. Planen var att hänga här i en vecka eller två för att testa på yoga, göra utflykter och mysa runt MEN nu är fokus enbart på att bli frisk. Komiskt nog så var givetvis den gatan jag bor på avstängd för biltrafik i båda riktningarna. Det innebar att när jag rullade in i stan så fick jag vackert halka ur det där blöta skinnsätet och gå 1km rakt uppför till mitt place. Med packning. Eftersom mina lungor hittills pekat fuck you till mig bara jag vänt mig om i sängen så var det som att släppa en atombomb bakom revbenen när jag hade hajkat klart. Jag väste. Jag frustade. Jag kallsvettades floder och hostade så jag fick blodsmak i munnen. Fy fan för att vara sjuk i 30 gradig värme.

“Very nice place, away from noicy street”

Ja, så stod det i flera av recensionerna. Och visst, det är sex-sju minuters prommis från huvudgatan så man slipper värsta hetsen men istället har jag hamnat rakt i årets största firande. Kan inte annat än att skratta åt mig och mitt “flax”. Gatan är som sagt avspärrad, men det är bara för att fölket ska kunna tåga fram och tillbaka här i några dagar. Ramadan är nämligen slut, fastemånaden avslutades igår kväll för att vara exakt. Nu pågår därför Idul Fitri Festival där massböner, storslagna måltider och public holiday förvandlat min gata till ett skådespel. Det är givetvis fantastiskt spännande att se allt men jag hoppas ljudnivån lägger sig framåt kvällen. Mvh ljudkänslig sjukling.

Homestay is the way to stay

Både i Seminyak och här i Ubud bor jag på något som kallas Homestays. Det betyder inte, som vissa verkar tro, att man bor i ett rum hemma hos en familj. Det betyder snarare att man bor på en familjs innegård. Här kan det finnas ett eller flera rum som de hyr ut och så delar alla på den lilla trädgården och, som i mitt fall nu, templet som finns där. Det är väldigt mysigt och man landar rakt in i everyday life hos Balineserna.

I Seminyak bodde jag (och Tessan) på Nadialit Homestay och nu hänger jag på Nang Ade House i Ubud. Om nån nu är nyfiken på detaljerna 🙂

Men nu ska jag ta en slurk vatten och sova. Kram på er där hemma, jag ser att ni njuter av försommarvärmen. Njut lite åt mig också <3

Utsikten från min balkong i Ubud <3

2 reaktion på “Återuppstånden från de döda. Men bara nästan. Och lite Ramadan-firande på det.”

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *